Det har varit vårt mantra tidigare när barnen varit gnälliga, griniga, trotsiga eller så. Det hjälper oss som föräldrar att lyfta blicken, fortsätta, orka, se igenom och älska genom allt. Men när man har fyra som dessutom kör flera faser samtidigt kan det nästan bli för mycket. Två som får tänder, lär sig gå och till sin fasa upptäcker att de inte sitter ihop med mamma, en med treårstrots, en som ska lära sig kissa på andra toaletter, en som börjar förskola, en som inte vill bli stor, två som grät ikväll för att de inte vill till förskola imorgon. Blir för mycket, svårt att lyfta blicken. Gamnacke. Herre förbarma dig. Samtidigt så blev det ett bra sammanbrott med den äldste ikväll där vi möttes och påmindes om hur mycket vi älskar honom. Tittade på bilder från när han var nyfödd. Myste tillsammans. Bedyrade vår kärlek. 